Tänkte att jag skulle knåpra ihop ett härligt inlägg här, det finns så mycket som jag vill berätta och dela med mig utav, men saken är; vart i hela friden börjar man, i vilken ände börjar man berätta något som man vill ska se bra ut och låta bra?

Det denna texten ska handla om är denna donna:

Den här tjejen ska äran att förgylla dagens inlägg. :)

För en månad sedan bestämde jag mig för att det fick vara nog, jag satte mig framför www.google.se och sökte efter hund instruktörer, och jag kan medge så här i efterhand att det vara som att leta i en tät djungel där man knappt kunde ta sig fram. Hur skulle man söka? Vad skulle man söka? Vad fick det kosta? Vart fanns dessa människor som jobbade med hundar med problem? Jag sökte och jag sökte och sedan hittade jag  www.hunderverk.nu med världens bästa Mija i spetsen! Hon var precis den personen som jag sökte och det kände helt underbart att jag hittat någon som henne! Snacka om att man blev glad, fast till en början så trodde hon att Dixie var en hund som skulle vara uppe bland molnen men efter första mötet så ändrade hon sig rejält snabbt och hon insåg att det var en hund med styrka, vilja och kapacitet att lära sig - med andra ord Dixie var en klok och lättlärd hund!  Så träningen satte igång....och det är en helt annan historia än den som jag skulle berätta idag.

Det jag vill berätta om är att jag och Dixie har hittat varandra, den kärleken som strömmar från min lilla tjej gör mig varm i hjärtat. Hennes ögon säger mer än tusen ord, men framför allt så talar dem om att "jag är trygg med dig - lämna mig inte" och nej, jag kommer inte lämna henne inte för en sekund! <3 Detta är mitt livs ögonblick, när jag är ute med henne tex. så söker hon hela tiden kontakt med mig, vill alltid kolla ungefär som att är det okej att jag gör så här! När jag stannar så kommer hon springandes fram till mig och sätter sig  fint ner, inväntar några sekunder och sedan får hon sin frolic. Ett annat exempel är att när vi är ute och går och jag helt plötsligt tittar ner och till min stora förvåning tänker "men vart är du nu då?" haha - kollar bakåt och inser att hon går fint bakom mig. Ja, vad säger man, det har blivit en helt ny hund utav den hunden jag skaffade. Kan punkta upp lite;

*Går fint när vi är ute - drar knappt längre

*Skäller ytterst ytterst sällan nu när vi är ute

*Ögonkontakt (tillit)

*Lugn och harmonisk - sover mer än gärna till klockan 11 på dagen! (trygghet)

*Mindre skällig inomhus (tränas fortfarande med bra resultat)

*Kan träffa hundar, lite skällig i början men inte alls som förr

= stolt matte !!

Ja, vad säger man - träning ger resultat!!!! :)

men träning i all ära! Slår det mesta just nu, då jag har världens underbaraste hund.

Många utav er har undrat via min sida på fejjan vad det är som händer och sker. Och jag tänkte ta det lite kortfattat så ni vet det som händer och sker. Det hela började under påsken, det blev för mycket för mig, det hände en olycka (vad för olycka får ni tyvärr inte veta) men det gjorde att jag kände mig ångestladdat varje gång jag skulle gå ut & det resultatet blev att jag fick panikångest som jag löste på ett mycket bra sätt. Nämligen tog jag min underbara hund på en rask promenad för att rensa tankarna och fundera. Hade jag gjort ett bra väl eller hade jag inte?

Så kom tisdagen som jag såg framemot, jag och Dixie skulle nu få hjälp. Träning träning träning var det som nu låg framför oss. (kan påpeka att det inte ÄR gratis att anlita hjälp, det kostar, men kosta vad det kosta vill - PRIO ETT är Dixie)

Jag var både nervös och rädd över det där första mötet, vad skulle hon ge Dixie för dom? Men döm om min förvåning när hon sa att det är en fin hund och som inte ska vara någon annan stans än här med mig. (: Då vart matte glad!! För jag tänkte ju det värsta...ja det blir lätt så när man varit med om det man varit med om under den sista tiden.

Första mötet gick som sagt bra, jag tog in allt som sas och jag var öppen för allt!! För jag hade gett mig f-n på att det här skulle bli bra! Vi bokade in en nytt möte och även den dagen kom och ännu mer överraskad blev jag! (: Den här tjejen/kvinnan tog med sig Dixie ut för att kolla hur hon var ute. Mycket riktigt - hundar var JÄTTE farligt!! Sedan gick vi tillsammans ut (vi åkte först och handlade stryphalsband och ett koppel) det gick bra, men hon såg direkt vad jag gör för fel, jojodragningen, okej. Men har man en hund som dragit och dragit mer eller mindre sedan hon kom till mig så blir man trött på att inget har hjälpt och då blir det lätt att man hamnar där man är. Jag och Dixie har verkligen varit på kollisionskurs, men det släpper sakta men säkert redan nu.

Nu vågar jag gå ut med henne och det är som om jag är ute med en helt ny hund!! (: Är så tacksam över den här hjälpen (sedan skiter jag om jag inte har mat hemma för dagen till mig själv, för Dixie kommer i första hand)

Men nu är hon min SUPERDIXIE och får en massa korv som belöning = mindre torrfoder!! (:  Jag är verkligen jätte jätte stolt över min lilla fyrbenta vän, det vänder fort till det bättre! Det finns givetvis fortfarande några bitar att jobba på, hundmöten, mörkret och dessa mopeder - men just mopeder har det blivit så mycket mycket bättre med!!

Stolt matte - ja visst!

Sedan igår upptäckte jag en otrolig kunskap den lille rackaren har och det är "sök" - det där skulle bli en bra sökhund!! (: Men mer om det får ni veta nästa gång jag uppdaterar. Nu ska jag ta itu med disken och göra frukost till mig själv. Frågor? Skriv då!!

[youtube=http://www.youtube.com/watch?feature=player_embedded&v=I9TFaR21ge4]

en liten dokumentation om när Dixie var hos familjen Näslund, första gången jag fick vara hundledig och unna mig själv något roligt! :)

Tusen tusen tack för hjälpen!

http://www.youtube.com/watch?v=fO2n3AGbCl8&feature=relmfu

Denna låten tillägnar jag Mija på Hunderverk!! :)

Bjuder på två bilder från dagen! Den övre visar hur överlycklig dixie var när hon fick syn på vatten! Lyckan i hennes ögon gjorde mig varm. Den undre bilden visar hur skönt man har när man kan ligga på golvet i solens sken!

Tänkte skriva något här, men hittar inte orden fastän jag funderar & tänker så det knakar. Hjärnan är överhettad av allt tänkande & funderande. Jag måste nog ta tag i handbromsen för att bromsa ner lite grann nu. Men nu kör vi, tänkte faktiskt prata om en produkt som jag ser som en sista utväg när det gäller träningen med min hund. Nämligen:

Precis, ett antiskällhalsband! Har valt ett med vibration (helt ofarligt), efter att jag pratat med Näbbar & Klor http://www.hundokattbutiken.se/ där det finns allt eller ja nästan för djur! Kika gärna in på den sidan, kanske hittar just du något till ditt djur? (: (nu gjorde jag lite smygreklam för dem också)

Men i alla fall, då jag har en skällande hund som skäller så fort någon är trappan eller när hon ser något genom fönstret så blir det här en mycket bra träning för henne. Kanske att jag till och med får en härlig hund som jag kan lämna ensam ett tag utan att hon skäller! Det vore ju nästan som en dröm. Efter att jag pratat med Näbbar & Klor så kändes det här som ett bra alternativ, men varför väljer jag att ringa till en djurbutik i Sollefteå när jag faktiskt bor i Bollnäs? Jo det ska jag tala om för er, på Näbbar & Klor har dem ett trevligt bemötande när det gäller kundkontakt (då menar jag genom telefonen) dem vet vad dem pratar om och gör allt för sina kunder. Härligt! Här i Bollnäs får man ett så otroligt dåligt bemötande (enligt mig), när man stiger in i den lilla trånga djurbutiken så får man knappt ett hej, mungiporna hänger neråt och det märks tydligt att det är bara jobbigt att behöva stå där bakom disken. Så ja, efter att ha hört lite om Näbbar & Klor av vänner från Facebook så tänkte jag; "ja, varför inte, man kan ju alltid testa" (: Och ja det gjorde jag, å jag ångrar mig inte en sekund!! Stort TACK till Näbbar & Klor för det fantastiska bemötande i telefonen (trots att jag ringde fel nummer & kom hem till ägaren) Lätt hänt! ha ha!

Men ja, åter till träning, detta kommer bli super det känner jag på mig, men med lite träning & tålamod så kommer även min hund bli en härlig familjemedlem som man kan lämna själv en stund! Fast å andra sidan är hon ju en härlig familjemedlem redan så jag klagar inte!

- Man får inte ge upp för då faller man!