men träning i all ära! Slår det mesta just nu, då jag har världens underbaraste hund.

Många utav er har undrat via min sida på fejjan vad det är som händer och sker. Och jag tänkte ta det lite kortfattat så ni vet det som händer och sker. Det hela började under påsken, det blev för mycket för mig, det hände en olycka (vad för olycka får ni tyvärr inte veta) men det gjorde att jag kände mig ångestladdat varje gång jag skulle gå ut & det resultatet blev att jag fick panikångest som jag löste på ett mycket bra sätt. Nämligen tog jag min underbara hund på en rask promenad för att rensa tankarna och fundera. Hade jag gjort ett bra väl eller hade jag inte?

Så kom tisdagen som jag såg framemot, jag och Dixie skulle nu få hjälp. Träning träning träning var det som nu låg framför oss. (kan påpeka att det inte ÄR gratis att anlita hjälp, det kostar, men kosta vad det kosta vill - PRIO ETT är Dixie)

Jag var både nervös och rädd över det där första mötet, vad skulle hon ge Dixie för dom? Men döm om min förvåning när hon sa att det är en fin hund och som inte ska vara någon annan stans än här med mig. (: Då vart matte glad!! För jag tänkte ju det värsta...ja det blir lätt så när man varit med om det man varit med om under den sista tiden.

Första mötet gick som sagt bra, jag tog in allt som sas och jag var öppen för allt!! För jag hade gett mig f-n på att det här skulle bli bra! Vi bokade in en nytt möte och även den dagen kom och ännu mer överraskad blev jag! (: Den här tjejen/kvinnan tog med sig Dixie ut för att kolla hur hon var ute. Mycket riktigt - hundar var JÄTTE farligt!! Sedan gick vi tillsammans ut (vi åkte först och handlade stryphalsband och ett koppel) det gick bra, men hon såg direkt vad jag gör för fel, jojodragningen, okej. Men har man en hund som dragit och dragit mer eller mindre sedan hon kom till mig så blir man trött på att inget har hjälpt och då blir det lätt att man hamnar där man är. Jag och Dixie har verkligen varit på kollisionskurs, men det släpper sakta men säkert redan nu.

Nu vågar jag gå ut med henne och det är som om jag är ute med en helt ny hund!! (: Är så tacksam över den här hjälpen (sedan skiter jag om jag inte har mat hemma för dagen till mig själv, för Dixie kommer i första hand)

Men nu är hon min SUPERDIXIE och får en massa korv som belöning = mindre torrfoder!! (:  Jag är verkligen jätte jätte stolt över min lilla fyrbenta vän, det vänder fort till det bättre! Det finns givetvis fortfarande några bitar att jobba på, hundmöten, mörkret och dessa mopeder - men just mopeder har det blivit så mycket mycket bättre med!!

Stolt matte - ja visst!

Sedan igår upptäckte jag en otrolig kunskap den lille rackaren har och det är "sök" - det där skulle bli en bra sökhund!! (: Men mer om det får ni veta nästa gång jag uppdaterar. Nu ska jag ta itu med disken och göra frukost till mig själv. Frågor? Skriv då!!