Tänkte att jag skulle knåpra ihop ett härligt inlägg här, det finns så mycket som jag vill berätta och dela med mig utav, men saken är; vart i hela friden börjar man, i vilken ände börjar man berätta något som man vill ska se bra ut och låta bra?

Det denna texten ska handla om är denna donna:

Den här tjejen ska äran att förgylla dagens inlägg. :)

För en månad sedan bestämde jag mig för att det fick vara nog, jag satte mig framför www.google.se och sökte efter hund instruktörer, och jag kan medge så här i efterhand att det vara som att leta i en tät djungel där man knappt kunde ta sig fram. Hur skulle man söka? Vad skulle man söka? Vad fick det kosta? Vart fanns dessa människor som jobbade med hundar med problem? Jag sökte och jag sökte och sedan hittade jag  www.hunderverk.nu med världens bästa Mija i spetsen! Hon var precis den personen som jag sökte och det kände helt underbart att jag hittat någon som henne! Snacka om att man blev glad, fast till en början så trodde hon att Dixie var en hund som skulle vara uppe bland molnen men efter första mötet så ändrade hon sig rejält snabbt och hon insåg att det var en hund med styrka, vilja och kapacitet att lära sig - med andra ord Dixie var en klok och lättlärd hund!  Så träningen satte igång....och det är en helt annan historia än den som jag skulle berätta idag.

Det jag vill berätta om är att jag och Dixie har hittat varandra, den kärleken som strömmar från min lilla tjej gör mig varm i hjärtat. Hennes ögon säger mer än tusen ord, men framför allt så talar dem om att "jag är trygg med dig - lämna mig inte" och nej, jag kommer inte lämna henne inte för en sekund! <3 Detta är mitt livs ögonblick, när jag är ute med henne tex. så söker hon hela tiden kontakt med mig, vill alltid kolla ungefär som att är det okej att jag gör så här! När jag stannar så kommer hon springandes fram till mig och sätter sig  fint ner, inväntar några sekunder och sedan får hon sin frolic. Ett annat exempel är att när vi är ute och går och jag helt plötsligt tittar ner och till min stora förvåning tänker "men vart är du nu då?" haha - kollar bakåt och inser att hon går fint bakom mig. Ja, vad säger man, det har blivit en helt ny hund utav den hunden jag skaffade. Kan punkta upp lite;

*Går fint när vi är ute - drar knappt längre

*Skäller ytterst ytterst sällan nu när vi är ute

*Ögonkontakt (tillit)

*Lugn och harmonisk - sover mer än gärna till klockan 11 på dagen! (trygghet)

*Mindre skällig inomhus (tränas fortfarande med bra resultat)

*Kan träffa hundar, lite skällig i början men inte alls som förr

= stolt matte !!

Ja, vad säger man - träning ger resultat!!!! :)

men träning i all ära! Slår det mesta just nu, då jag har världens underbaraste hund.

Många utav er har undrat via min sida på fejjan vad det är som händer och sker. Och jag tänkte ta det lite kortfattat så ni vet det som händer och sker. Det hela började under påsken, det blev för mycket för mig, det hände en olycka (vad för olycka får ni tyvärr inte veta) men det gjorde att jag kände mig ångestladdat varje gång jag skulle gå ut & det resultatet blev att jag fick panikångest som jag löste på ett mycket bra sätt. Nämligen tog jag min underbara hund på en rask promenad för att rensa tankarna och fundera. Hade jag gjort ett bra väl eller hade jag inte?

Så kom tisdagen som jag såg framemot, jag och Dixie skulle nu få hjälp. Träning träning träning var det som nu låg framför oss. (kan påpeka att det inte ÄR gratis att anlita hjälp, det kostar, men kosta vad det kosta vill - PRIO ETT är Dixie)

Jag var både nervös och rädd över det där första mötet, vad skulle hon ge Dixie för dom? Men döm om min förvåning när hon sa att det är en fin hund och som inte ska vara någon annan stans än här med mig. (: Då vart matte glad!! För jag tänkte ju det värsta...ja det blir lätt så när man varit med om det man varit med om under den sista tiden.

Första mötet gick som sagt bra, jag tog in allt som sas och jag var öppen för allt!! För jag hade gett mig f-n på att det här skulle bli bra! Vi bokade in en nytt möte och även den dagen kom och ännu mer överraskad blev jag! (: Den här tjejen/kvinnan tog med sig Dixie ut för att kolla hur hon var ute. Mycket riktigt - hundar var JÄTTE farligt!! Sedan gick vi tillsammans ut (vi åkte först och handlade stryphalsband och ett koppel) det gick bra, men hon såg direkt vad jag gör för fel, jojodragningen, okej. Men har man en hund som dragit och dragit mer eller mindre sedan hon kom till mig så blir man trött på att inget har hjälpt och då blir det lätt att man hamnar där man är. Jag och Dixie har verkligen varit på kollisionskurs, men det släpper sakta men säkert redan nu.

Nu vågar jag gå ut med henne och det är som om jag är ute med en helt ny hund!! (: Är så tacksam över den här hjälpen (sedan skiter jag om jag inte har mat hemma för dagen till mig själv, för Dixie kommer i första hand)

Men nu är hon min SUPERDIXIE och får en massa korv som belöning = mindre torrfoder!! (:  Jag är verkligen jätte jätte stolt över min lilla fyrbenta vän, det vänder fort till det bättre! Det finns givetvis fortfarande några bitar att jobba på, hundmöten, mörkret och dessa mopeder - men just mopeder har det blivit så mycket mycket bättre med!!

Stolt matte - ja visst!

Sedan igår upptäckte jag en otrolig kunskap den lille rackaren har och det är "sök" - det där skulle bli en bra sökhund!! (: Men mer om det får ni veta nästa gång jag uppdaterar. Nu ska jag ta itu med disken och göra frukost till mig själv. Frågor? Skriv då!!

Ja vad säger man - du fick mig verkligen att känna mig värdelös när jag träffade dig igår. Du kunde inte ens öppna munnen för att fråga hur det är eller något! Nä du bara stod där. Jag ångrar mig skarpt att jag ens kom upp dit för att säga hej, för du sårade mig bara genom din blick. Jag kände mig totalt tom - totalt ur blåst när jag gick därifrån, jag gick med tunga steg bort från dig. Det gjorde så fruktansvärt ont. För mig känns det mer eller mindre som om du bara kan se det som en gång varit, du kan inte se i nuet. Du kunde i alla fall ha stått och pratat med mig en stund när jag ändå gick upp för att få träffa dig. Men jag gjorde ett misstag, ett misstag jag aldrig kommer att göra om. Nu vet jag vart jag har er, och det gör ont inom mig. Allt kändes fel! En kram hade jag ändå kunnat fått, vi hade ju inte setts på ett år! Du fick mig att må dåligt, känna mig värdelös...just nu i skrivande stund vet jag inte vad jag ska säga eller skriva för att det ska låta bra, för det finns inget i världen just nu som kan få mig att ändra mina tankar om dig. :( Näe, det här tog hårt på mig.

jag biter ihop, blundar & går vidare - ingen mening att älta något som ändå inte kan bli bra!  Vi red in i stormen tillsammans men vi har ännu inte lyckats rida ut stormen tillsammans och det sårar mig. Snälla, det enda jag ber dig om är att du ska se mig för den jag är idag, inte för den jag var förr!

Om någon skulle fråga mig vem jag saknar mest, då skulle svaret nog bli - min familj! Det är dem som betyder mest, men det finns ett hinder i vägen... Vi har gått genom stormar tillsammans, men vi har inte ridit ut ur stormarna tillsammans. Det har gjort så att våran tillit till varandra har suddats ut. Det som gör mest ont just nu är att jag vet att mamma är i Arbrå hos mormor, men att hon inte har tid att hälsa på mig (!) det får mig att må så förbannat dåligt, det känns som om jag inte existerar för min familj..Jag trodde ett tag att det skulle bli bättre mellan oss, att relationen skulle bli bättre mellan oss men det har det tydligen inte. Det gör ont, förbannat ont...men idag åker jag till A-L i alla fall så det ska bli skönt att komma bort en stund om så bara över dagen. Tänka på något annat och bara koppla av.

Men nu ska jag ta tag i disken innan A-L kommer! :) Ha en bra dag, jag ska göra dagen till något bra! :)

Okej i måndags tog jag och Dixie examen i hundträning med bravur, vi gick ut med betyget mycket väl godkänd :) stolt matte! Men bakslg kommer också och det gjorde det igår. Men genom bakslag blir man starkare och man kan rida ut ur stormen som en vinnare med rak rygg och huvudet högt! Det var dagens sanning :) och det känns bra att kunna säga det, för en månad sedan hade jag inte kunnat sagt så. Men nu gjorde jag det eftersom jag känner mig stark och har tillit till min hund och mig själv !

Och en annan sak också, ingen ska säga något ingen jävel ska få trycka ner mig inte ens genom en mördarblick det gäller inte bara mig utan även mina vänner!!
Nu ska jag göra något annat roligt men avslutar med en bild :)

...dimper ner i brevlådan är inte alls roligt!
Ärligt så blir jag mest bara förbannad över att man vänder sig till Bollnäs Bostäder först utan att prata med mig? Det är ju ändå mig det berör och då kan man ta det öga mot öga för att försöka reda ut problemet istället? Eller har jag helt fel där?

Aja, börjar känna mig lite små seg efter att ha varit ute på en långpromenad på 2 timmar med min plutt och tillsammans med grannen och hennes lille plutt! En promenad som innehöll en hel del skratt och en massa surr! Mysigt värre och måste helt klart göras om! Funderar på att hoppa ner i ett bad och försöka få upp värmen innan plutten ska ut igen! :) Men må gott och ha det bäst! Puss!