Ja man måste tydligen vara frisk för att vara sjuk eller hur var det nu igen? 

Sedan 19 års ålder har jag varit sjukskriven för min psykiska ohälsa, inom mig brinner en dröm om att få leva ett "friskt" liv eller hur man säger, men jag lever på den glöd jag har - kämparglöden, för det är den som besegrar allt runt mig nu. Jag lever för kärleken till mina fyrbenta vänner som ger mig så mycket glädje, så mycket hopp och framför allt så mycket kärlek, ja kärleken är överflödig! 

Att ha mått dåligt så länge under så många år och veta att man faktiskt inte klarar av att komma ut i arbetet tar hårt på en själv, ja jag kan nästan vara ärligt det är skit att vara sjuk. Men så länge man har varit under 30 år så har allt och då menar jag precis ALLT rullat på med intyg hit och intyg dit och det har gått igenom. 

Men nu när man har klivit över "ungdomsstrecket" och blivit 30 år så är det förbannat jobbigt alltsammans, en kamp hela tiden om att få försäkringskassan att godkänna intygen från läkaren. Det man får höra hela tiden är "ja utlåtandet är väldigt tunt" men vad sjutton ska läkaren skriva då? Allt finns redan hos försäkringskassan hela mitt liv och hela min bakgrund. Men någon där uppe på försäkringskassan sätter hela tiden käppar i hjulet. 

Ringde för ett tag sedan för att höra mig för hur det gick om dem hade något besked att ge mig. Men nej det hade dem inte, jag förklarade för dem att ja men nu är det så här att snart är det jul och jag vill gärna veta innan jag åker hem för att fira julen, ångesten ligger och trycker bara för att jag inte vet hur det blir. Det är så frustrerande och det tar verkligen knäcken av mig. 

Så ja, jag fick till svar att i början på januari så skulle jag få besked, och just nu ber jag på mina bara knän att det går igenom, jag hoppas verkligen att det gör det för det skulle betyda så mycket och det skulle framför allt vara den ABSOLUT bästa julklappen! 

Men man läre väl inte ha sådan tur, så man läre väl likt förbannat dra ihop ett stor möte med alla inblandade runt omkring mig. Men hoppas kan man och det sista som överger en är just hoppet!

Så har jag otur blir jag ett socialfall...hatar verkligen att be socialen om hjälp med pengar för att överleva...men det är väl en annan slags kamp? 

Ja då fick jag ur mig det! 

Ta hand om varandra så här i juletider nu! 

KRAM!