Två veckor utan dig, det känns fortfarande som igår. Dagarna går, jag förstår fortfarande inte att du aldrig mer kommer att komma tillbaka. Aldrig mer kommer du att gå på mina golv och aldrig mer kommer jag få gosa med dig eller skratta åt din bus. Du fick mig alltid att le och känna mig älskad, och du blev älskad tillbaka för du var min prins mitt allt, ja du var min skatt, din lilla katt! När du kom till mig den där dagen för nästan fyra år sedan, det var min bästa dag. Du kom där i en bur, jag stod ute och väntade på dig. Och när jag får se dig så kändes allt så rätt, för det skulle vara du och jag. När jag fick höra ditt namn så minns jag att jag sa: "Men det är klart att han ska fortsätta heta så", ja så du fick heta Findus! Din lille  skit, varför tog det slut så fort. Du skulle ju leva med mig tills du åtminstone var 16 år. Men du fick bara bara 4 år med mig. Din lille skrutt! <3 Vi saknar dig varje dag, det är tomt utan dig, Dixie får fortfarande sina ryck så som när hon fick när du fanns här. Hon har ingen att busa med längre och ingen som hon kan bli arg på. Men snart kommer du väl och hälsar på hoppas jag, kom och visa dig så vi vet att du har det bra. :( Det är så jobbigt utan dig!
Sov gott min vackra fina lilla prins! <3<3<3