När allting omkring mig flyter iväg.
Men i alla fall, detta inlägg tänkte jag tillägna min familj & min släkt.
Under årens lopp har jag varit en bråkstake, jag har varit en riktig liten bitter flicka! Skrikit & bråkat mest varje dag, men det var många år sedan. Men hade jag inte varit sådan som jag var då så hade jag inte fått lärt mig alla livets prövningar som jag fått gått igenom. Det är en tung ryggsäck jag har där bak, trots att folk inte vet om det. Människor som finns runt omkring mig tror att allt är frid & fröjd att livet är en dans på rosor osv.
Men vet ni det är inte lätt varje gång, livet går upp & det går ner...men numera har jag en stadig grund att gå på.
Jag faller sällan & dem gånger då jag faller så reser jag mig upp starkare än någonsin. Det är tufft mellan varven, men det är väl så det ska vara här i livet. Allt kan faktiskt inte gå som på räls, man måste ha motgångar här livet för att kunna komma någon vart.
Jag minns att mitt "helvete" började när jag var 18 år fyllda med alkoholintag varje helg, då bodde jag på ett hem - familjehem/fosterhem som det heter. Jag kände mig inte tillräckligt sedd där. Tror det var mycket därför som alkoholen kom in i bilden då, det blev ett sätt för mig att döva saker & ting. Bland annat dövade jag den inre smärtan som jag hade, att jag inte kunde bo hemma hos min älskade mamma.
Jag fick flytta ifrån min mamma & min familj när jag var 15 år, efter en händelse som jag ALDRIG någonsin kommer att glömma & som jag heller inte kommer att kunna förlåta mig själv för att jag gjorde.
Nu när jag tänker efter så var det ju faktiskt bland det dummaste jag någonsin gjort - jag pratar om när jag slog mamma, min egna mamma som är mitt kött & blod. Hur i hela friden kunde det gå så långt att jag gav mig på min egna mamma? Det förstår jag ännu inte idag. Det är hemskt att veta, det kunde ju ha blivit mycket mycket värre.
Fy bubblan, varför?
Det var då som cirkusen började, jag pendlade mellan olika hem:
Först hos en kvinna med sin hund, där blev jag kvar i fyra dagar innan jag rymde därifrån.
Hamnade sedan hos en familj som jag kände sedan tidigare med deras två barn varav dem är mina barndomsvänner. Det var dit jag tog min tillflykt. Några dagar efter så åkte dem för att hämta alla mina saker hos tanten, samtidigt som socialen bestämde att jag skulle bo varannan vecka hos familjen och varannan vecka hos mamma. Men det fungerade naturligtsvis inte, det kunde vi ha sagt från början.
Men efter ett tag blev jag kvar permanent hos den här familjen. Än idag minns jag varenda lukt, varenda sak som vi gjorde. Men det som sårade mig mest var att när dem åkte utomlands så fick jag stanna kvar i kalla sverige & fick då bo hos en annan familj så länge, en familj med en man & fru utan barn, men med hundar.
Men slutligen fick jag mitt permanenta hem där jag skulle komma att stanna i fyra år.
En kristen familj långt ute på landet, två vuxna & tre barn också jag!
Inte konstigt att man kände sig vilsenkommen där mitt i alltihopa.
Ibland kändes det som om jag inte existerade att jag bara var där för en kort tid & jag snart skulle få komma hem till mamma. Men så blev det inte. Alkoholen förstörde allt för mig, det formligen raserade alla mina chanser. Jag drack till en början bara lite, men det blev desto mer & mer.
Fylla bråk & tårar. Så var mina helger. Det slutade oftast med ett akutbesök på sjukhuset innan man fick lov att åka hem igen. Men tillslut hände det som inte hände. Jag fick i mig lite för mycket alkohol & blev alkoholförgiftad. Jag blev inskjutsad av ambulans till sjukhuset med hjärtstopp. Jag blev kvar på sjukhuset.
Mamma var faktiskt & hälsade på mig. Det blev möte med soc osv. det bestämdes att jag skulle på behandlingshem.
Det var då allt började denna karusell med inläggningar på psykiatrin.
Men det är en annan historia & det tar vi vid ett annat tillfälle.
Jag har inte haft så jätte bra kontakt med min mamma & min familj förr, men idag ex antal år senare så har jag faktiskt en jätte god realtion med min familj. Dem förstår mer än vad man tror. Jag är otroligt glad över att ha båda mina småbröder & jag verkligen älskar de båda två. Trots att jag har mer kontakt med den äldre brodern än med den yngre brodern. Har en fin relation med mamma & pappa nu också. Jag har nog aldrig mått så hra tillsammans med dem som jag gör nu. Det är en häftig känsla.
Jag har också en mormor som jag älskar mest över allt, hon som alltid har funnits där i alla lägen, alla borde ha en sådan mormor som jag har. För hon är den absolut bästa människan i hela världen. jag verkligen älskar henne mest över allt! Hon är mitt lyckopiller! Tack för att du finna min älskade älskade underbara mormor! <3
Sedan har jag en moster som jag också¨kommit riktigt nära på slutet. Det gör mig stark i mig själv. Så mycket som vi kan prata nu & skoja om saker å ting det är länge sedan det var så.
Jag borde ha förstått redan tidigare, ja mycket mycket tidigare att jag förlorat så mycket men samtidigt vunnit så mycket. Jag har förlorat många år från mitt liv men jag har vunnit så mycket mer, en familj att kunna ha kul med & som man kan umgås med. En mormor som man kan skratta & ha trevligt med, som man kan hjälpa när hon behöver hjälp.
Det sägs att jag vuxit, ja jag kanske har det!
Kommentarer
Trackback
