Ja, då var snart denna dagen över. 

Begravningen var jätte fin, men otroligt jobbig, jag satt hela tiden och örsökte bita ihop. Ville verkligen inte visa, ville inte gråta. Men tillslut så lät jag tårarna rinna nerför kinderna. Visst var det jobbigt, men samtidigt skönt att ta ett sista farväl. Det som är jobbigt just nu är att verkligheten börjar komma i kapp mig, det är nu som jag inser att han kommer inte komma tillbaka, jag kommer inte kunna få krama om honom något mer. Det är otroligt jobbigt, jag stänger in mig själv i stugan nu. Måste få tänka, minnas och bara vara. 

Det är så otroligt jobbigt, men ändå vet jag att han har det bra där han är nu, han är tillsammans med sin underbara Greta nu...det glädjer mig att han har funnit sin ro nu, och att han är förd till en sista vila nu bredvid sin Greta. 

Men visst gör det ont inom mig. 

Före begravningen hade jag en sjuhelvetes ångest, den har mest förvandlats till någon slags kompott av ångest och sorg nu. Visst känns det, men samtidigt måste man vara glad över att han har det bra nu. 

Kistan var otroligt fin, det var precis som om han låg inne i ett stort träd, där han kunde höra vinden susa förbi. 

Han var ju faktiskt en skogsmänniska ända ut i fingerspetsarna, han brann verkligen för skogen. 

I alla fall kistan var en enkel träkista men ändå så fin. Det var säkert så som han ville ha det. Ljusen brann fint bredvid, man kunde nästan känna hur fridfullt det var för honom. Vi fick vara samlade intill han en liten stund igen trots att han låg där i sin kista. 

Psalmerna som sjöngs handlade mycket om naturen och skogen, det var så otroligt vackert! 

Det hela avslutades med god lunch inne i församlingshemmet. 

Sedan skildes vi åt.

Ja, visst var det en begravning med blandade känslor, man ville visa att man var glad för hans skull, men man ville även gråta...in i det allra sista bet jag ihop, men när vi hade varit fram och lagt rosen på kistan brast det!